sthlmverlin.blogg.se

Jag är en människa som har drömmar, väldigt ofta, sitter och drömmer mig bort och blickar långt fram i tiden, kan det först tyckas. Sedan står jag kvar vid dessa drömmar, inte benhårt i detaljer men jag vet vart jag vill.

Så står jag här i ett vägskäl, sitter för sista gången uppe och funderar över om man ska sova eller läsa lite till, i morgon är min sista dag på mitt nuvarande jobb. Jag vet att jag inte kommer kunna sova, just av den anledningen att nya planer måste smidas. Jag är ju hela tiden tre planer bort.

Sedan jag slutade gymnasiet har jag sagt att jag ska jobba med hästar så att jag har färsk arbetslivserfarenhet OM jag vill söka till Hippologen. Jag jobbade där tillräckligt länge, sedan var planen att läsa till de ämnen som jag missat av att välja något annat än naturvetenskapligt program på gymnasiet. Jag gjorde det och sedan sa jag att jag skulle jobba på min "drömarbetsplats". Så fick jag i höstas ett vikariat på en välbetald tjänst just där jag sagt att jag vill jobba. Men vad händer? Jag blir så rastlös och känner direkt att mitt liv står still. Det program på Stockholms Universitet som jag bara sökt på måfå blir helt plötsligt allvar, på måndag börjar jag och i morgon slutar jag arbeta.

Det är bra att ha drömmar, men ibland skulle jag vilja njuta för stunden, det är något jag ska bli bättre på.

Jag har alltid sett mig själv som en egoistisk person som alltför ofta tänker på mig själv. Så när jag stod på tunnelbanan påväg hem från jobbet i fredags blev jag mäkta förvånad när jag klev av, jag tänkte "vad hände, har jag förändrats?"

 

Jag stod där, drömmande om den härliga tillställningen jag skulle på med jobbet och att det säkert skulle vara en härlig buffé. Funderade lite allmänt på hur jag skulle fixa håret och vad jag skulle ha för skor.

 

Mitt i mina tankar kom det fram en kvinna på tunnelbanan som ofta åker gröna linjen (som alltid är snäll och trevlig i jämförelse med alla andra som söker efter resterna från ett sedelköp) och bad om några kronor till en middag och en natt på härbärget. Utan att jag tänkte mig för slank handen ner i fickan och upp tog jag en näve mynt som jag stört mig på hela dagen för att de kanske skulle repa min iPod och gav den till henne. Jag frågade även om hon ville ha min ungerska forinter som blivit över från resan, hon skrattade och sa att jag kunde behålla dem men att hon kom från Ungern.

 

Jag frågar mig nu, har jag helt enkelt börjat bry mig om mina medmänniskor eller var det en självisk handling för att skydda min iPod?