sthlmverlin.blogg.se

Jag vet inte riktigt hur mycket mer som man ska behöva stå ut med. Det är inte så här det ska vara att ha häst. Sen Chloetta föddes så har hon råkat ut för massor av saker, jag önskar att alla dessa saker hade hänt mig istället så att hon hade fått vara frisk och glad för det tär så mycket på krafterna att se sitt djur vara hängigt. När hon var 1 1/2 månad fick hon en svullnad på halsen mot ganaschen, något som blev bättre med Finadyne intravenöst, sen när hon var 5 månader började hennes hov krångla, något vi fortfarande snickrar på. När hon var 6 månader fick hon kraftig kolik och några veckor senare så spökade ett tandanal så att hon fick svårt att äta. Sen opererade hon senan och i sviterna av det lymfangit. Hösten löpte på utan problem sånär som på de regelbundna besöken på Täby, men det var inte så att jag slapp att oroa mig för det. För en månad sen hände det som inte får hända, hon hamnade på klinik med akut tunntarms förstoppning, men det löste sig ju, men i hela fem dagar fick hon stå kvar.

 

Jag har två hästar = två bekymmer. Jag köpte Trottz skadad och fick alla journaler och kort på bordet, sen har jag dessutom haft kontakt med den tidigare ägaren under tiden de haft honom. Dock blev hösten inte som jag tänkt mig, Trottz skulle bara sättas igång efter behandlingen hos den tidigare ägaren, han kanske behövde ett till återbesök, men bara kanske. När jag satte igång honom var han inte alls okej, jag tog honom till en sjukgymnast, Charlotte Dillner, för att se om det fanns något annat än de veterinärmedicinska åtgärder som man redan gjort för att kunna hjälpa honom. Det resulterade i att vi bokade ett besök hos Claes Rülcker och han var 3° halt på höger fram vilket behandlades med kortison. När han inte svarade på det slog vi på den stora trumman och gjorde en MR, inget resultat som man ville ha. Första frågan var om han var ordentligt försäkrad...

 

Vi trotsade resultatet eftersom att han faktiskt inte var halt, allt under hältenivå kan aldrig skada som Claes sa. Vi har skrittat i ur och skur så när som på de allra isigaste dagarna. Han var hur fin som helst när jag bytte stall i december, men så har han gått i en lerig och knölig hage och det klarar antagligen inte hans ben och han blev knackigare. Jag hoppas dock att detta ordnar sig till våren.

 

Men så kommer nästa jävla bakslag som ett brev på posten. Han hade i måndags ett sår på höger fram. Inget händer med det, jag tvättar av det med Jodopax och låter det vara för det såg ju så torrt och fint ut. Men idag var hans ben TJOCKT. Han har fått lymfangit, när jag känner igenom benet så är han som bränd på baksidan av skenbenet och när jag går ut i hagen så hittar jag ögglor med gamla elrep som kommit fram ur snön. Jävla skit, jag saknar så mitt gamla stall där jag och hästarna kunde växa upp i en lugn och trygg miljö :( 

 

Så nu har min älskade häst ett ben som är som en vedklabb. Bara att lägga milt jodopaxbandage och avvakta och hoppas att det kommer ut någon äcklig bobba ur såret.

 

Inte nog med det så var jag hos läkaren idag med min fot som jag haft ont i sen jag ramlade ner för en trapp i november och den behövde opereras. Har jag tur? En pålagring för att jag felbelastat foten pga smärtan och det häktiska liv man lever. Jag fick en tid i morgon men jag sköt på den till nästa vecka, jag har ju två hästar som jag måste ordna det för.