Klaaar!
Nu har jag författat de sista raderna av min indivduella uppgift i Kvantitativ analys, härligt minst sagt!
Jag har under tiden lyssnat på Joan Osborne med What if god was one of us...
Det får mig att tänka på min underbara bästa vän, när vi var väldigt små och gick runt med en varsin hörlur och sjöng i högan sky, det var tider det. Omedveten om sitt eget bästa, skämdes inte för något och var i tryggt förvar i barndomens blåögdhet.
Kommentarer
Anonym säger:
Oj den väcker verkligen gamla härliga minnen! Men tänk vad man upptäcker mycket utanför barndomens blåögdhet som har varit helt sagolikt. Vänd på det, som barn hade vi även då problem av olika slag, jag tex. Med mitt onormala samlade och förskräckligt dåliga humör. Du med din envishet som ledde till bl.a. Krasch med käpphästen och att nästan bli överkörd. Och din "min häst ska va ren" mani.
Vi är ju fortfarande Ganska lika dom där två barnen, bara de att vi har fått lov att anpassa oss lite <3
Svar:
Veronika
Trackback