sthlmverlin.blogg.se

 

Den allra bästa allahjärtans-dagen i mitt liv var 2003, då åkte vi och hämtade hem Galliano, igen. Ett hålrum på 6 år var fyllt, han var hemma igen. Ingen visste då att denna häst skulle påverka resten av mitt liv, lyckan blev kort. I drygt två månader hann jag ha honom, vissreligen spenderade jag mer eller mindre all min vakna tid i stallet och lagom tills han hade blivit fin i hull och blank i pälsen hände det som jag drömt mardrömmar om innan. En olyckshändelse under ett teoripass på ett ridläger, där Galliano tömkördes och sedan longerades, han stegrade sig och gick över, en fraktur var ett faktum. Jag tror aldrig att upplevd tid av att springa en långsida i ett ridhus varit så lång, men det var redan försent, han var borta... Alltid borta. Även denna dag var onsdagen innan skärtorsdagen.

 

Då trodde jag aldrig att en häst skulle kunna ta hans plats, det tog flera år innan jag såg tjusningen och ens orkade se personligheten hos en häst igen. Jag trodde heller aldrig att jag skulle våga se en framtid, utan har alltid haft kortsiktiga mål, tills nu när jag har Chloetta, som jag tänker mig kommer vara den första hästen som inviger stallet på vår gård, kommer att få föl som i sin tur kommer att generera hästar i resten av mitt liv och ger mig många framgångar på tävlingsbanan. Snälla historie, upprepa dig inte, låt Chloetta bli bra i sitt ben och slippa fler skador och sjukdommar. Idag blir den älskvärda hästen 10 månader, jag mätte henne i går, 146 cm i mkh.