211 dygn och vägen till ett kärt återseende
Jag vet inte riktigt i vilken ände man ska börja den här underbara historien. Kanske från början?
- Det hela började med att min mor skulle köpa en hopphäst, varpå hon åkte till Mjölby för att titta på en treåring e. Mintage xx 801. Väl där fanns det även två helsystrar e. Partisan 655, många saker berodde men det kom en lastbil med tre hästar inrullande på gårdsplanen istället för en som det var tänkt från början.
En utav hästarna var Chloé, ett tvåårigt fuxsto som hade ett väldigt milt och trevligt temperament, så att till och med jag som en sexåring kunde hålla på med denna med mina preferenser sett, stora häst. När hon var tre år betäcktes hon med Troll 660 och visades på treårspremieringen. Tyvärr var vi tvungna att flytta i från gården där vi bodde och i stället för fem storhästboxar så hade det nya stallet två, ett utav de dräktiga stona skulle säljas.
Både Chloé och vårat andra sto Fleurette e. Ambassadeur 518 var till salu, först, till min stora förtvivlan blev Chloé såld, vilket även betydde att Fleurette fick stanna. Sånna krokodiltårar som jag fällde i spolspiltan den snöiga dagen som lastbilen rullade in på gårdsplanen för att föra Chloé ut på nya äventyr, mot sitt nya hem. Jag har aldrig glömt henne och har år ut och år in tjatat om henne så att min kära mor har hållit på att kräkas. Av alla hästar som vi har haft är hon en av fyra som verkligen har fastnat i hjärtat.
Året därpå fick hon hos de nya ägarna ett litet hingstföl Toronto, som tyvärr inte blev mer än året gammal. Efter detta såldes hon vidare, tillbaka till Östergötland där hon är uppvuxen till en tjej som hoppade henne lite och passade på att ta ett föl till e. Egerländer 777, ett brunt stoföl som döptes till Chyra de Carrera, när Chloé under en hoppträning fick en skada. Jag hade sporadisk kontakt med denna ägaren och en dag när jag ringde så visade det sig att Chloé var såld.
När jag en dag satt och kollade i ett avelsforum hittade jag bilder på Chloé och hennes son Caspian e. Hip Hop 1045, jag kontaktade ägarna och vi fortsatte att hålla kontakt. Sedan skulle hon flytta utomlands och undrade om jag ville köpa Chloé, om jag ville! Men problemet var att jag fortfarande gick gymnasiet och kände inte att det var ansvarsfullt nog att skaffa ett djur under de omständigheterna, så jag tvingades att tacka nej.
Underligt nog hamnade Chloé i Gnesta, bara några kilometer i från mig. I bland är världen liten, trots det var jag aldrig och hälsade på henne någon gång. Rädslan av att hon skulle må dåligt eller på något sett inte vara den glada lilla häst jag minns henne var överhängande. Jag hade även med denna ägare kontakt ett par gånger och när jag såg en annons på henne och fölet Tindra e. lusitanohingsten Ventoinha kontaktade jag ägaren igen, som berättade den fantastiska nyheten att Chloé hade fått flytta tillbaka till sin uppfödare, tillbaka till det stallet hon en gång föddes i.
Så vade hände sedan?
Jag har alltid velat ta ett eget föl, det är något jag drömt om så länge jag kan minnas. Sedan ett par år tillbaka har jag kännt att jag vill ha en egen häst igen och satsa på det, något som kära T har fått höra dag ut och dag in. Så det är faktiskt honom jag har att tacka för att han övertalade mig, lovade att stötta mig och trodde på mig i uppgiften att få fram ett fint föl.
När vi sedan pratade om det så nämnde jag att jag alltid har velat ha ett föl undan Chloé, varpå han tvingade mig att ta kontakt med hennes ägare och uppfödare. Och svaret var makalöst. Ja, det var självklart att jag fick ta ett föl på henne!
Here we are, 211 dagar har hon gått nu och det börjar sakta men säkert på att dra ihop sig mot att världens kanske mest efterlänktade föl kommer till världen.
Ett kärt återseende, maj 2012
Kommentarer
Trackback